elinfolkesson

Jag försöker att glömma det förflutna, men det trycker på så jävla hårt. När jag försöker tänka "gå vidare", "lev i nuet" osv, så på något vis så gör det någon slags "vändning" och så står man där igen. Så fort jag är "fri" till att tänka, när ingenting stör mig, så tänker jag tillbaka på dessa fruktansvärda minnena/tiderna. Det är inte som om mitt liv var hemskt, även om jag egentligen borde känna så... Så som vilken människa som helst borde känna. Nejdå... Till en viss del, så bryr jag mig inte, om det värsta som hänt. Allt "under" det värsta, driver mig till vansinne... Eftersom jag lärt mig att leva med det "värsta", jag är van. Utöver det så finner jag ingen ro, när jag är ensam. Allt upprepas i mitt huvud om och om igen. Jag kommer ihåg dessa känslorna som jag hade då, det svider. Ångest! 
Mitt liv behövde inte vara så, men ändå lät jag det vara. Fan med.
Och jag kan inte sova. Jag ska upp klockan kvart i sex imon och jag kan inte sova. Måste tiden vara så jävla viktig?.... Satans skit. Det enda jag vill är att vänja mig, det enda jag vill är att kunna vara avslappnad här hemma. Too bad, för allt här hemma, påminner mig om det som hänt. Omöjligt...
Far; Jag älskar dig, du älskar mig, men det räcker inte alltid.

Men min livslina, Patrik, räddar mig.
Så fort jag är med honom, så tänker jag inte på något sådant. Jag är så glad när jag är med honom och jag är så evigt tacksam! Han är magisk och jag har tur som har honom som min pojkvän, min alldeles egna. Det går verkligen inte att beskriva, för denna känslan är så sjukt fin på alla olika vis. Det här är något, något vi ska bygga upp till något ännu bättre.

Wherever you are I belong. You are Home.

Nu måste jag sova...