elinfolkesson

Ju mer jag försöker, desto dummare känner jag mig.
Jag vet inte vad jag ska göra, för att det ska bli bättre. Jag vet inte vad jag ska göra för att du ska känna dig bekväm i det. Jag vet heller inte hur jag ska göra mig själv bekväm? Det är så patetiskt att gråta åt detta. Satan.
I 1 ½ år. Seriöst... Jag kommer knappt ihåg hur det känns längre. Awesome, right?
Det känns så hopplöst. på något vis. Det är typ samma känsla som skolan... Faktiskt.
Kom på idag att det kan vara psykiskt med. Men nja, jag vet inte riktigt.
Jag vill bara att det ska vara som vanligt igen. Att det ska gå bra, utan några problem. För jag orkar verkligen inte med det mer. Jag mår så sjukt dåligt över det. Och det är endast EN som vet om det nu. Jag har inte sagt det till någon på 1 ½ år, förrän idag. Till Dig. Det kanske var smart, eller var det det? Det kanske var det dummaste jag kunde ha gjort.

Jag förstår inte hur sådant här kan få mig att känna mig så.. Värdelös.
Jag fattar inte hur jag kan må så dåligt p.g.a. det. 
Det är verkligen skumt. Jag borde verkligen sluta gråta nu, förfan.
Jag överlever utan det. Men jag vill bara inte.

Du har tillåtelse att hjälpa mig, hjärtat.